Idag på morgonen tog jag mig från där jag bor bort till Eriks kontor på egen hand. Hittills har jag blivit hämtad och lämnat utan att ha en aning om vart vi varit när de kört kors och tvär och runt och ännu mer runt och det har dessutom vart kolmörkt ute, så jag kände det lite väl hurtigt när jag hörde mig själv säga i telefon till Erik att ”Nämen jag går bort till dig! Hur ska jag gå?”.

På kontoret beklagade jag mig lite senare för en av grabbarna som jag mötte i köket, och pekade på min fot vilket nu har betydligt mer än ett myggbett. Nu kommer jag få gulafebern, sa jag. Näe sa han och så skrattade vi lite.

Denguefeber – sa han och gick tillbaks till sin dator.

På kvällen käkade vi på en litet ställe där de endast hade vegomat. Jättelitet ställe alltså, likande som en liten pizzeria som mest har för avhämtning. Det fanns tre-fyra små bord. Och mygg. De hade som motto att man dödar inte något så jag fick berättat att de hade någon form av liten myggfångare som humant lurade in myggorna i en liten behållare och sedan släpptes de ut utomhus i det fria.

Kanske kan kolla om jag kan köpa med mig några sådana hem och dela ut till vänner och bekanta inför midsommarfirande och mysiga sensommarkvällar.

Idag fick jag träffa killarna på kontoret. Det är totalt omöjligt att återge vad de heter. Jag försökte härma det de sa när vi hälsade men lät typ "hremfln" och "shrnla" för allihop. Utom en som hette Stefan (Stephan) och därav blev han självvald som den jag kommer att prata med.

Vid lunchen var vi samlade allihop och vi var ca 10 stycken, inkl Erik, och två av oss åt med gaffel. Erik och jag.

Eftersom jag är lite "gäst" och svensk så såg jag till att fixa kaffe till oss som ville ha. Svensk kaffe förstås, vilket redan fanns på plats i köket men av någon anledning tyckte de andra att mitt kaffe var starkt ;-) Förstår inte vad de menade med det. Och det är nog bäst att se till att vara den som drar igång bryggaren framöver om jag själv vill ha en kopp så inte någon annan hinner före.

Det är tydligen på gång att firas Independence Day vilket är nu den 4 februari. Jag och några andra satte oss och skulle försöka diskuttera olika saker på engelska varav en var infödd Sri Lankabo, en från annat land i Asien (minns ej vart) och jag med fantastiska engelska kunskaper och ännu bättre på uttal av dessa. Undertiden hade militären flyguppvisningar utanför fönstret! Det gjorde ju samtalet och förståelsen av vad de andra försökte säga ännu bättre.

Kvällen avslutades med att äta på en kinesisk restaurang. Vilket ställe!! Jag kan garantera att det finns inte något ställe i Sverige som ens är nära av att vara så pampigt och tjusigt som där vi hamnade.

Jag brukar inte fota när jag är någonstans men nu blev det rena papparazzin när vi gick genom hotellbyggnaden till restaurangen. I restaurangen har servicepersonalen olika uppgifter. (I går var det en vars arbetsredskap var en slangbella och han skulle hålla kråkorna på avstånd från matgästerna). En av tjejerna på restaurangen hade som enda uppgift att gå runt och fylla på te vid allas bord. Jag tittade på henne, och inte vad hon bar på, när hon kom fram och frågade om jag ville ha lite att dricka. Jag tackade för frågan och beställde glatt ett glas vitt vin. Hon blev lite förvirrad av min önskan men sedan förstod jag att hon serverade teeeee!

Nu var det dags för en ny långväga resa!

Ungefär lika läskigt som förra gången då jag skulle förflytta mig till andra sidan jordklotet och mötas upp av Gladys i Peru.

Nu blev det att flyga till Sri Lanka och väl framme, mötas upp av Erik.

Med "på marginalen" lyckades jag få den andra av de två vaccinsprutorna som man tydligen behöver ta. Däremot blev det lite missförstånd med vaccinet mot kolera så där blev det inte helt opitmalt. På en informationssida om vaccinationer stod det dessutom, gällande kolera, att "Om man överlever Kolera..." Vadå OM?!

Sedan skulle man akta sig för myggbett och ha myggnät på nätterna och myggsprej förmodligen dygnet runt. Nu hade jag ingetdera med mig och innan jag ens kommit in till mitt hyrda rum så hade jag fått ett myggbett på foten. Har inte sett några myggor men någon hade i alla fall sett mig.

Resan hit gick bra. Lyckades med att flyga med direktflyg vilket inte verkar vara så vanligt i utbudet. Nio timmar. Jag tvärsomnade innan vi ens lyft och sov som en stock. När jag väl vaknade hade alla andra redan införskattat drycker inför den förväntade måltiden. Under färden slumrade jag till igen (djupt) och då var det dags för nästa dryckesförsäljning.  Vid landningen, 9 timmar senare, frågade jag flygvärdinnan om det inte var någon lapp som man skulle fylla i innan man kom in i landet och det var det ju då förstås. Dessa hade delats ut till "alla" redan vid starten och det fanns inte en endaste kvar. Det skulle finnas fler i ankomsthallen så det var inte helt kört. Jag var ganska bekant med flygvärdinnan när vi väl var framme.

En lite äldre kvinna som satt brevid mig vid mittgången och hade sin karl i sätet bakom mig, hördes plötsligt "jag mår illa" ca tre gånger. Sedan vände hon ut och in på ögonen och tuppade av. Någon minut senare kom en doft av kräk vilket var underligt för hon hade inte kräkts, det visste jag ju eftersom jag försökte få hjälp till henne (hos samma flygvärdinna då förstås) men  då var det inte hon utan en lite kille i sätet framför henne som kräktes ner sig, säte, filtar och föräldrar.

Men annars var det lung och fridfull resa.

Väl framme måste man visa det visum man sökt och fått beviljat för att komma in i landet.

Alla stod på rad och alla höll i sina pass... och utskrivna visum. I bland kan det vara bra att skriva ut vissa handlingar på papper. Det gick liksom upp det för mig när jag såg att alla de andra hade just detta gemensamt med varandra.

Nu hade jag förstås fått visumet via mejl och därmed i mobilen. I Sri Lanka behövs det adapter till elkontakterna för att kunna t ex ladda en mobil.

Eller så kan man försöka komma ihåg att ta med sig den powerbank man äger när man ska vara på resande fot.

Lyckades ladda mobilen med hjälp av datorn och väl framme vid passkontrollen så funkade det med mejlet. Den Sri Lankska passkarlen tittat i mitt nyss anskaffade pass, tittade på mig och jag vet mycket väl hur det där fotot i passet ser ut. En kam hade nog vart på sin plats när jag tog den där bilden. Jag log allt vad jag orkade och tänkte att detta måste rädda mig. Sedan stämplade han, sorterade runt med mitt enda papper (det som jag fick tag i vid ankomsthallen), tog upp passet, tittade i passet igen och på mig. Jag log igen. HAN rörde inte en min på hela tiden. Utan en kommentar släppte han mig vidare.

Intressant försäljning i ankomsthallen faktiskt. Alkohol, lite diverse och tvättmaskiner och ännu mer tvättmaskiner!

Man kanske skulle passat på och köpt med sig en tvättmaskin.

Enligt Erik så är det tydligen så att det är en "skattefri zon" för anländande Sri Lanka-bor och det gäller bara dem. Jag skulle inte ha fått köpt någon maskin om jag hade försökt.

Inte alkohol heller. Eller, ja, det kan eventuellt vara så att det förbudet endast gäller kvinnliga Sri Lanka-bor. Kvinnliga turister får (nog) handla. Men inte idag förstås för det är fullmåne. Då får ingen handla, det är böter på det. På den restaurang vi hamnade på lite senare så drack alla gäster vatten till maten. Kontor och liknande var dessutom stänga i och med denna fullmåne.

Apropå eladapter så sa Erik att det funkade utan en sådan om man petade in en penna istället för det tredje stiftet i väggen. Man skulle undvika stålpennor eller de som kunde leda el. Tror faktiskt jag struntar i det alternativet utan satsar på att skaffa en adapter istället.

Sista projektet var att handla lite vatten och någon frukt. Jag undrar om jag såg roande ut, galen eller om det kan vara så att invånarna är väldigt trevliga. I den halvstora livsmedelsbutiken (det slumpade sig så att det bara var kvinnor i olika åldrar och en äldre manlig vakt i butiken) så LOG alla direkt mot mig. Alltså log med hela ansiktet och verkligen mot mig. Precis som när man träffar en gammal vän. Även vakten när jag gick ut.

En bra dag, myggbiten på foten, 30 grader, hög luftfuktighet.

Förresten, mitt när man satt och åt på en fin gammal restaurang och likaså när man satt uppe hos Erik på hans kontor så kom det ett tutande gammalt diesellok rakt igenom bebyggelsen. Lite oväntat, tyckte jag.  

Den här bloggsidan bad jag min dotter, sent på kvällen innan avfärd, fixa åt mig så den kunde användas som typ "Facebook" men utan att jag skulle behöva trakassera alla på min Facebook med mina hälsningar. Jag hade mest tänkt att mina döttrar, arbetskamrater, bror med familj och några vänner kanske skulle vilja höra hur det gick på resan. Därav ej lagt någon tid lagd på hur texterna blev utan de blev mest inkastade så fort tillfälle gavs. 

Om några fler har hittat hit och läst så är det bara kul ;-)

Första dagarna på resan i januari kommer inte fram riktigt på startsidan vid min bloggsida för resan, vet inte om det går att ändra någonstans men i lilla kalendern kan man klicka på datumen och den 19 januari finns första avresedagen upplagd!

/Eva

Dan efter började flygresan hemåt vilket flöt på ungefär lika fint och smidigt som alla andra tidigare turer.

Förts vid flyget från Lima så var det en anställd som gick runt och försökte få några att, mot ekonomisk kompensation, ta ett senare flyg. För vår del var det ju inte möjligt eftersom vi hade fler flyg att passa.

Naturligtvis insåg jag en stund senare att vi var bland de sista i kön för boardingkort och, gissa ;-) flyget var fullt.

Eftersom Gladys och jag stod där och såg helt obekymrade ut över detta så lyckades de tillslut hitta några som kunde stå över detta plan.

I Miami skulle Gladys och jag ha vår nästa omgång med boardingkort (Irina hade redan fått sin i Lima) och där blev lite stressigt. Men med en nu upparbetade resvana och profesionalism som vart med och testat ta mig f-n allt så tog jag kommandot och med Gladys i kölvattnet lyckades vi passera förbi hela incheckningskön och efter det även ta vip-passagen vid säkerhetskontrollen. Sedan var det dags att remma (springa) som vanligt för att hitta gaten. Vilket inte var helt tydligt vart den låg. Då, i Miami, när Gladys och jag springer med väskorna allt vad vi orkar, säger en två meter lång mycket mörk och ursnygg karl i uniform som vi möter "Hejsan! Hoppas semestern varit bra!" På klockren svenska??!

Jag tror att han egentligen inte fanns! Han var nedsänkt från himlen för att hjälpa oss att hitta rätt!

Han sa att han hade sett mitt svenska pass som jag hade i handen när jag sprang!? Ju mer jag tänker på det så är jag nu helt säker på att han inte kan ha funnits på riktigt. Han visade exakt vart vi skulle springa och sedan önskade han oss lycka till med resan "och log med ett vackert leende och försvann i ett dimmoln..." 

Tja, jag såg inte vart han tog vägen sedan men det måste ha vart något åt det hållet. 

(Undras om han var gift)! ;-)

Jaja, vi kom hem i allafall. När vi närmade oss Arlanda satt jag en bit från flygfönstret men tittade iallafall på de vita molnen i samma stund som landningshjulen tog mark. Det var tydligen inte moln :-/

Om jag skulle kunna tänka mig att åka till Peru igen?

Jag har ju bara sett en liten skymt av allt som finns att se i Peru! Och det har inte gått att få med allt som jag sett i den här "bloggen". Jag hoppas verkligen att jag kommer dit igen!

/Eva

Sista dan gick förmiddagen åt till att göra klart för hemresan.

Sedan tog vi bussen till Lima för att tillbringa sista natten där och sedan ta flyget till Miami morgonen efter.

På gatorna fanns flera blinda personer som spelade och sjöng. Gladys berättade att fler av dem som barn, hade blivit bortrövade och sedan fått synen förstörd och därefter placerade att inbringa inkomst genom att sjunga och spela på gatorna. Blinda barn gav mer i intäkter än seende.

Låter obegripligt hemskt men vi såg flera stycken på bara några minuter.

Vid ett torg i Lima fick vi syn på en sightseeingbuss så den fick avsluta kvällen.

Jag noterade att trafiken i Lima är mer ut som vilken trafik som helst i en storstad. Det fanns inga "mototaxi" här men de hade nog blivit mos ganska omgående i den här täta trafiken.

Vid ett torg fanns ett arrangemang som rests till minne av befrielsen från spanjorernas invasion. Skulpturen innefattade en frihetsgudinna som skulle hålla en fackla, "llama" på spanska. Vilket också är ordet för djuret Lama, så kostnären hade skulpterat dit en Lama på huvudet!

Det hade vart lite turbulent kring detta men Laman blev kvar iallafall.

Vi landade i Lima och därifrån var det bara bussen till Huachu kvar vilket är där Gladys bostad finns.

Konduktören, som det alltid finns en på bussen, kommer först och tar betalt. Sedan efter en stund kommer han/hon med ett mindre marknadsstånd och säljer dricka och tilltugg. Därefter dyker det upp lite olika försäljare under resans gång som åker med någon mil för att sälja bröd, snacks och allt möjligt och omöjligt. Jag har fått lära mig att man ska inte köpa något som inte är i originalförpackningar eftersom det kraftigt kan äventyra magfloran.

Efter en vilodag utan några som helst aktiviteter mer än en mindre sväng till centrumet under kvällen, så gick Gladys och jag upp tidigt på morgonen dan efter och gick ner till stranden för en ljuvlig strandpromenad.Vågorna spolade upp  små djur på stranden vilka var snabba som attans att gräva ner sig eller om de insåg att de var upptäckta, spelade döda. De var tydligen ätbara. Gladys plockade hur många som helst vartefter vi gick. Det var en kille som samlade en massa i ett nät och sedan rensade han ur hälften han fått ihop. De skulle tydligen ha mjuka skal för att vara goda.

Vi avrundade med en underbar frukost med havet som utsikt.

(27 jan)

Mitt i natten kom vi tillbaka till Cusco.

Den dar nationalratten med Coca Colan har nu haft full effekt sedan det senaste 1.5 dygnet.

Jag skulle kunna ha gjort en mindre faltstudie av Perus toaletter (som ar bra, bara man ser till att ha dasspaper i reserv om det skulle vara en "gratis"-toalett).

Efter att jag genomlevt natten fick Gladys nog och ringde efter lakare. Lakaren lyckades komma precis nar Gladys och Irina var ivag en svang for att forsoka losa ut det bankkort som bankomaten snot for Gladys for tva dagar sedan sa jag fick haspla mig fram bast jag kunde pa egen hand. Med 3.5 timmar tillgodo tills vart flyg skulle ga fran Cusco till Lima blev jag inlagd pa en klinik i Cusco med dropp och flera provtagningar. Gladys ringde mig 20 min efter att jag gatt sa hon hade mig i alla fall under kontroll. Darefter flera dundermediciner, antibiotika, etc och skrevs ut 3 minuter innan vi var tvungna att aka med taxin for att hinna till flyget.

Hasta luego!