Den här bloggsidan bad jag min dotter, sent på kvällen innan avfärd, fixa åt mig så den kunde användas som typ "Facebook" men utan att jag skulle behöva trakassera alla på min Facebook med mina hälsningar. Jag hade mest tänkt att mina döttrar, arbetskamrater, bror med familj och några vänner kanske skulle vilja höra hur det gick på resan. Därav ej lagt någon tid lagd på hur texterna blev utan de blev mest inkastade så fort tillfälle gavs. 

Om några fler har hittat hit och läst så är det bara kul ;-)

Första dagarna på resan i januari kommer inte fram riktigt på startsidan vid min bloggsida för resan, vet inte om det går att ändra någonstans men i lilla kalendern kan man klicka på datumen och den 19 januari finns första avresedagen upplagd!

/Eva

Dan efter började flygresan hemåt vilket flöt på ungefär lika fint och smidigt som alla andra tidigare turer.

Förts vid flyget från Lima så var det en anställd som gick runt och försökte få några att, mot ekonomisk kompensation, ta ett senare flyg. För vår del var det ju inte möjligt eftersom vi hade fler flyg att passa.

Naturligtvis insåg jag en stund senare att vi var bland de sista i kön för boardingkort och, gissa ;-) flyget var fullt.

Eftersom Gladys och jag stod där och såg helt obekymrade ut över detta så lyckades de tillslut hitta några som kunde stå över detta plan.

I Miami skulle Gladys och jag ha vår nästa omgång med boardingkort (Irina hade redan fått sin i Lima) och där blev lite stressigt. Men med en nu upparbetade resvana och profesionalism som vart med och testat ta mig f-n allt så tog jag kommandot och med Gladys i kölvattnet lyckades vi passera förbi hela incheckningskön och efter det även ta vip-passagen vid säkerhetskontrollen. Sedan var det dags att remma (springa) som vanligt för att hitta gaten. Vilket inte var helt tydligt vart den låg. Då, i Miami, när Gladys och jag springer med väskorna allt vad vi orkar, säger en två meter lång mycket mörk och ursnygg karl i uniform som vi möter "Hejsan! Hoppas semestern varit bra!" På klockren svenska??!

Jag tror att han egentligen inte fanns! Han var nedsänkt från himlen för att hjälpa oss att hitta rätt!

Han sa att han hade sett mitt svenska pass som jag hade i handen när jag sprang!? Ju mer jag tänker på det så är jag nu helt säker på att han inte kan ha funnits på riktigt. Han visade exakt vart vi skulle springa och sedan önskade han oss lycka till med resan "och log med ett vackert leende och försvann i ett dimmoln..." 

Tja, jag såg inte vart han tog vägen sedan men det måste ha vart något åt det hållet. 

(Undras om han var gift)! ;-)

Jaja, vi kom hem i allafall. När vi närmade oss Arlanda satt jag en bit från flygfönstret men tittade iallafall på de vita molnen i samma stund som landningshjulen tog mark. Det var tydligen inte moln :-/

Om jag skulle kunna tänka mig att åka till Peru igen?

Jag har ju bara sett en liten skymt av allt som finns att se i Peru! Och det har inte gått att få med allt som jag sett i den här "bloggen". Jag hoppas verkligen att jag kommer dit igen!

/Eva