Den här bloggsidan bad jag min dotter, sent på kvällen innan avfärd, fixa åt mig så den kunde användas som typ "Facebook" men utan att jag skulle behöva trakassera alla på min Facebook med mina hälsningar. Jag hade mest tänkt att mina döttrar, arbetskamrater, bror med familj och några vänner kanske skulle vilja höra hur det gick på resan. Därav ej lagt någon tid lagd på hur texterna blev utan de blev mest inkastade så fort tillfälle gavs. 

Om några fler har hittat hit och läst så är det bara kul ;-)

Första dagarna på resan i januari kommer inte fram riktigt på startsidan vid min bloggsida för resan, vet inte om det går att ändra någonstans men i lilla kalendern kan man klicka på datumen och den 19 januari finns första avresedagen upplagd!

/Eva

Dan efter började flygresan hemåt vilket flöt på ungefär lika fint och smidigt som alla andra tidigare turer.

Förts vid flyget från Lima så var det en anställd som gick runt och försökte få några att, mot ekonomisk kompensation, ta ett senare flyg. För vår del var det ju inte möjligt eftersom vi hade fler flyg att passa.

Naturligtvis insåg jag en stund senare att vi var bland de sista i kön för boardingkort och, gissa ;-) flyget var fullt.

Eftersom Gladys och jag stod där och såg helt obekymrade ut över detta så lyckades de tillslut hitta några som kunde stå över detta plan.

I Miami skulle Gladys och jag ha vår nästa omgång med boardingkort (Irina hade redan fått sin i Lima) och där blev lite stressigt. Men med en nu upparbetade resvana och profesionalism som vart med och testat ta mig f-n allt så tog jag kommandot och med Gladys i kölvattnet lyckades vi passera förbi hela incheckningskön och efter det även ta vip-passagen vid säkerhetskontrollen. Sedan var det dags att remma (springa) som vanligt för att hitta gaten. Vilket inte var helt tydligt vart den låg. Då, i Miami, när Gladys och jag springer med väskorna allt vad vi orkar, säger en två meter lång mycket mörk och ursnygg karl i uniform som vi möter "Hejsan! Hoppas semestern varit bra!" På klockren svenska??!

Jag tror att han egentligen inte fanns! Han var nedsänkt från himlen för att hjälpa oss att hitta rätt!

Han sa att han hade sett mitt svenska pass som jag hade i handen när jag sprang!? Ju mer jag tänker på det så är jag nu helt säker på att han inte kan ha funnits på riktigt. Han visade exakt vart vi skulle springa och sedan önskade han oss lycka till med resan "och log med ett vackert leende och försvann i ett dimmoln..." 

Tja, jag såg inte vart han tog vägen sedan men det måste ha vart något åt det hållet. 

(Undras om han var gift)! ;-)

Jaja, vi kom hem i allafall. När vi närmade oss Arlanda satt jag en bit från flygfönstret men tittade iallafall på de vita molnen i samma stund som landningshjulen tog mark. Det var tydligen inte moln :-/

Om jag skulle kunna tänka mig att åka till Peru igen?

Jag har ju bara sett en liten skymt av allt som finns att se i Peru! Och det har inte gått att få med allt som jag sett i den här "bloggen". Jag hoppas verkligen att jag kommer dit igen!

/Eva

Sista dan gick förmiddagen åt till att göra klart för hemresan.

Sedan tog vi bussen till Lima för att tillbringa sista natten där och sedan ta flyget till Miami morgonen efter.

På gatorna fanns flera blinda personer som spelade och sjöng. Gladys berättade att fler av dem som barn, hade blivit bortrövade och sedan fått synen förstörd och därefter placerade att inbringa inkomst genom att sjunga och spela på gatorna. Blinda barn gav mer i intäkter än seende.

Låter obegripligt hemskt men vi såg flera stycken på bara några minuter.

Vid ett torg i Lima fick vi syn på en sightseeingbuss så den fick avsluta kvällen.

Jag noterade att trafiken i Lima är mer ut som vilken trafik som helst i en storstad. Det fanns inga "mototaxi" här men de hade nog blivit mos ganska omgående i den här täta trafiken.

Vid ett torg fanns ett arrangemang som rests till minne av befrielsen från spanjorernas invasion. Skulpturen innefattade en frihetsgudinna som skulle hålla en fackla, "llama" på spanska. Vilket också är ordet för djuret Lama, så kostnären hade skulpterat dit en Lama på huvudet!

Det hade vart lite turbulent kring detta men Laman blev kvar iallafall.

Vi landade i Lima och därifrån var det bara bussen till Huachu kvar vilket är där Gladys bostad finns.

Konduktören, som det alltid finns en på bussen, kommer först och tar betalt. Sedan efter en stund kommer han/hon med ett mindre marknadsstånd och säljer dricka och tilltugg. Därefter dyker det upp lite olika försäljare under resans gång som åker med någon mil för att sälja bröd, snacks och allt möjligt och omöjligt. Jag har fått lära mig att man ska inte köpa något som inte är i originalförpackningar eftersom det kraftigt kan äventyra magfloran.

Efter en vilodag utan några som helst aktiviteter mer än en mindre sväng till centrumet under kvällen, så gick Gladys och jag upp tidigt på morgonen dan efter och gick ner till stranden för en ljuvlig strandpromenad.Vågorna spolade upp  små djur på stranden vilka var snabba som attans att gräva ner sig eller om de insåg att de var upptäckta, spelade döda. De var tydligen ätbara. Gladys plockade hur många som helst vartefter vi gick. Det var en kille som samlade en massa i ett nät och sedan rensade han ur hälften han fått ihop. De skulle tydligen ha mjuka skal för att vara goda.

Vi avrundade med en underbar frukost med havet som utsikt.